Detta dokument behandlar olika metoder för värdering av bridgehänder och följande tekniker presenteras kort:
Den helt dominerande metoden för värdering av bridgehänder är i dag summering av honnörspoäng och fördelningspoäng, som lärs ut vid nybörjarkurserna. Den skala vi använder med 4 poäng för ess, 3 för kung, 2 för dam och 1 för knekt, som uppkallats efter Milton Work, uppfanns i själva verket inte alls av denne, utan av Bryant McCampell 1915. Work publicerade den åtta år senare, men långt in på 30-talet tvistade de lärde fortfarande om vilken skala som var den bästa. Four Aces använde sig av 3-2-1-1/2 och One-over-one-systemet av 6-4-3-2-1(för tiorna) medan Viennasystemet nyttjade Bambergers skala, 7-5-3-1.
Skalor som uppvärderar essen är förstås mer korrekta än den raka 4-3-2-1, men denna är enklare och slog igenom definitivt när Goren lanserade den 1948. Till och med Culbertson tog upp den i början av 50-talet, och därvid är det.
Det har föreslagits en hel del knep för att korrigera det där med essens undervärdering i förhållande till övriga honnörskort, såsom att addera en halv poäng för varje ess eller en hel poäng för innehav av alla fyra essen kombinerat med en minuspoäng för esslösa händer. Det där med avdrag för esslöshet är definitivt ett tillägg att rekommendera. Tiornas betydelse är också värd viss uppmärksamhet. Somliga adderar en halva för varje tia, men bättre är antagligen att lägga till en poäng om handen innehåller tre kort av valörerna ess och tio.
Justeringen av hp av olika skäl är en kinkig och tämligen subjektiv historia. Ensamma honnörer, d v s singeltons eller två honnörer i en tvåkortsfärg måste naturligtvis nedvärderas, men i partnerns färg räknar man snarare upp dem i stället. Det är även ett plus att ha honnörer som stöder varandra, typ Dknx och KDx, men även Kknx och EDx är förstås bättre värden än när de är utspridda var för sig.
I Modern Standard rekommenderas avdrag med en poäng för singelhonnörer liksom för två ensamma honnörer. Däremot kan man räkna upp värdet om man har flera plusvärden, såsom tior och nior (halva plusvärden). Men allt detta är egentligen till för nybörjare. De mera erfarne spelarna lär sig att värdera handens ”body” d v s närvaron av tior, nior och åttor i långfärgerna.
Honnörspoängen är ett tämligen trubbigt vapen för värdering av händer. De kan ge en hygglig uppfattning om händernas värde när de är balanserade, och de kan då även ge en viss uppfattning om defensivstyrkan. Så snart det handlar om obalanserade händer får långa och korta färger mycket stor betydelse.
Goren rekommenderade efter samma enkla principer som hp-skalan att man skulle räkna 3 poäng för en renons, 2 för en singelton och 1 för en dubbelton. Det ger samma resultat som Culbertsons mera komplicerade rekommendation: 1 poäng för varje kort utöver fyra i den längsta färgen och 1 poäng för varje kort utöver tre i sidofärger. En annan metod är att räkna en poäng för varje kort i den längsta färgen som överstiger antalet i den kortast. En femkortsfärg med en singelton ger då 4 fördelningspoäng. Gemensamt för dessa metoder är att man drar av 1 poäng för (4333).
En självklarhet som inte alltid framgår är dock att bra fördelning gör sig bäst när man har en gemensam trumf. Ett sätt att spegla detta är att räkna en extrapoäng för varje trumf utöver fyra när man fått äkta trumstöd.
I Modern Standard och många andra moderna system är det vanligt att poänggränserna endast anges i hp. Fördelningen värderas tillsammans med anpassningen, varefter hela handen omvärderas.
I Modern Standard omvärderas händerna med hänsyn till anpassningen från minus 1 poäng till plus 3. Man talar om
a) Trumfanpassning
b) Honnörsanpassning
c) Sidofärgsanpassning
Den totala anpassningen avgör hur handen ska värderas. Det är normalt att värdet ökar med 1 eller 2 poäng när man har en gemensam trumf.
Trumfanpassningen avser antal trumf samt stöldvärden, d v s självklarheten att lång trumf och korta sidofärger är bra.
Honnörsanpassningen tar hänsyn till honnörernas placering, d v s sammanhängande honnörer och honnörer i partnerns färger är bra. Dessutom värderas den relativa placeringen i förhållande till motståndarnas bud.
Sidofärgsanpassning är de egna längdernas tillpassning med partnerns fördelning. Även om man har gott om trumf på båda händerna är det givetvis bättre att ha singelton i partnerns tre- eller fyrkortsfärg, än i hans korta färger. Singelton som möter singelton motiverar närmast ett poängavdrag.
När man öppnar budgivningen eller avger sitt första svar räknar man normalt bara hp, såvida man inte har trumfstöd. Anpassningsvärderingen tillkommer senare i budgivningen.
Långt innan Culbertson övergick till poängberäkningen för handvärdering introducerade han på 1930-talet honnörsticken som värderingsmetod. Den utvecklades med tiden till en hel vetenskap för att summera plusvärden av olika slag i form av halva och kvartar av honnörstick (hs).
Grunden var i grova drag denna:
|
EK |
2 hs |
|
ED |
1,5 hs |
|
E, KD, Kkn10 |
1 hs |
|
Kx, Dknx |
0,5 hs |
I Acol ska en kravöppning innehålla minst 5 hs i ess och kungar, och man brukar säga att det krävs 1,5 hs för ett positivt svar, men då räknas KD som ett hs och en ensam kung som ett halvt.
Honnörsticken är bra för att värdera en hands defensiva kvaliteter, men i det sammanhanget är det förstås bättre med honnörer i tre- och fyrkortsfärger.
LTC (Losing Trick Count) är en gammal värderingsmetod, som fått ett uppsving på senare år. Dudley F. Courtenay publicerade 1934 The Losing Trick Count, som en värderingsmetod i alla sammanhang. Maurice Harrison-Gray dammade av LTC på 50-talet och under 90-talet kom Larry Cohen med ”The Law”, som baseras just på LTC och senare Ron Klinger med en mastig bok om LTC och dess variationer.
Courtenays idéer om att använda LTC för att värdera öppningshänder och svarshänder av alla de slag höll inte måttet, men som värderingsmetod för att avgöra hur högt man kan bjuda när man hittat en gemensam trumf är LTC ett oerhört kraftfullt verktyg.
Värderingen av handen görs i förlorare, som är saknade honnörer (EKD) i färg efter färg. Man räknar högst tre förlorare i en färg, varigenom xxx och xxxx båda innehåller tre förlorare, trots att den ena ser ut som fyra. Självfallet innehåller xx bara två förlorare, eftersom man bara saknar ess och kung.
I den enklaste formen bryr man sig bara om de tre högsta honnörerna, utan några som helst justeringar. Gray tog bl a upp justeringar för ogarderade damer, så att KDx räknas som en förlorare men Dxx som 2,5. Likaså är naturligtvis Ekn10 bra mycket vassare än Exx, en respektive två förlorare. Klingers bok om LTC är enormt omfattande med en massa justeringar upp och ner för olika detaljer.
Visst är Kknx bättre än Kxx, men LTC blir enklare som verktyg om man nöjer sig med de ovan nämnda justeringarna. Man summerar sina förlorare till de som partnerns bud indikerar och drar resultatet från 18. Skillnaden anger hur högt man ska kunna bjuda med hopp om hemgång. Om summan inte är större än 14 kan man alltså hoppas på att klara utgång i högfärg, d v s fyra trick.
En normal obalanserad öppningshand brukar innehålla ungefär sju förlorare medan en svag sangöppning snittar runt åtta. En inviterande höjning till 3©/ª baseras på ca åtta förlorare och en enkelhöjning på 9-10.
Man kan beräkna en hands spelstyrka på ungefär samma sätt om i förlorarberäkningen. Denna metod brukar användas för att kalkylera hur högt man ska kunna spärrbjuda utan att kosta på sig mer än man är beredd att betala.
Man bedömer hur många spel i form av honnörer man hoppas på, tvärt emot LTC: s förlorare, och adderar till detta antalet kort utöver tre i den längsta färgen. Dessutom kan man tillgodoräkna sig ett halvt stick för varje kort utöver tre i sidofärger.
ªx ©KDxxxx ¨ knxxx §xx
utgör alltså 2(KD) + 3(sexkortsfärg) + ½)fyrkortsfärg) = 5,5 spelstick, medan
ªx ©KDxxxx ¨ Dxxx §xx
rimligt nog utgör 6,5, genom att ruterdamen räknas som ett stick.
Om vi matchar LTC mot spelstick för dessa exempel, finner vi 7 förlorare och 5,5 spelstick (12,5) i det första fallet medan 7,5 förlorare och 6,5 vinnare blir 14 i det andra. Enklast är nog att räkna LTC och dra dem från 13 fär att få ett mått på spelsticken.
Vår svenske systemteoretiker Alvar Stenberg systematiserade på 50-talet i LUCK-systemet ett komplement till honnörspoängberäkningen, nämligen antalet saknade poäng på en hand.
Enligt denna metod räknar man samman alla saknade honnörspoäng. I varje färg räknas de i förhållande till färglängden. En singelton som inte är esset räknas som 4 mp, kung tredje ger 6 mp (E+D). Till skillnad mot LTC tar man även hänsyn till knekten i färger på minst fyra kort och tian som 1 mp i exakt femkortsfärg.
Vissa justeringar kan man tillåta sig. ED ensamma räknas exempelvis som 2 mp, eftersom damen onekligen är värd nåt. I en sjukortsfärg behöver man inte räkna knekten som saknad poäng men i gengäld räknas en renons som 2 mp, eftersom partnern kan ha bortkastade värden där.
Mp används i LUCK för att bedöma om handen är värd en inviterande tvåöppning, som får avges med högst 14 mp. Med högst 11 mp ska man kunna kräva till utgång. Svarshanden till en tvåöppning kan summera sina hp i partnerns kända färglängder, och om summan uppgår till 14 ska man uppenbarligen kunna bjuda storslam.